Mitä teen myrskypäivänä

Tomrum

Tomheten efter att ha lyssnat klart Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson. Vad gör jag med livet nu, vart ska jag ta vägen, vad ska jag nu längta till och se fram emot?

(vilket underligt ord eller uttryck det där “fram emot”, tycker jag vems hjärna ändå i grund och botten är programmerad till finska.)

Jag bokmarkerade många punkter ur boken: totalt tolv, närmare sagt. Jag älskar språket, de korta meningarna som ibland växer till längre, korta ögonblick som leder till en utvecklat fundering eller filosofisk fråga, teori. All prat om konst, filosofer, känslan av intelligens.

(varför säger man så istället för intellektualitet?)

Känslan av att vilja vara en del av den världen, samtidigt som det gör ont i hjärtat för Esters skull, fast man förstår också precis varför hon känner, agerar, tänker och tolkar så. Så gör man när man är kär, fast olyckligt.

(en sak som min modersmålslärare i högstadiet lärde mig och som jag aldrig kommer glömma: skriv om handlingarna i böcker i presens, inte dåtidstempus, för boken kommer inte sluta existera bara för att du har läst den.)

“Hoppet är en parasit. — Kan hoppet skaffa sig syre, gör det det. — Hoppet kan bara dödas med klarhetens brutalitet.”